Big Foot

Big Foot befann sig den 29 december 1890 tillsammans med 350 andra indianer från Sioux i soldatlägret vid Wounded Knee för det sjunde kavaleriet. Indianerna blev servade med bland annat mat och sovplats av militären. Indianen Big Foot hade lunginflammation och behandlades därefter i ett eget tält. Två kavalleritrupper fanns utplacerade runt lägret för att vakta indianerna och se till så dem inte skulle rymma. Men fler soldater skulle komma, och under natten kom förstärkning i form av trupper ledda av John Forsyth. Denne Forsyth övertog kommandot över hela armén och fick i uppgift uppifrån att föra indianerna som krigsfångar till Omaha. Den kommande morgonen samlades alla lägrets indianer in för att avväpnas. Alla Siouxvapen kastades ihop i en hög, men även alla tält genomsöktes för ytterligare vapen. Knivar och yxor fann man i tälten, och man slängde även alla tältpinnar i högen av vapen. Sedan ville militären visitera indianerna och två gevär hittades, varav det ena tillhörde Black Coyote som vägrade lämna in geväret då det uppstod missförstånd i språkkommunikationen.  Hela situationen ledde till en dragkamp om geväret, och ett skott avlossades av misstag. Tumult utbröt och massakern var ett faktum. Militären gick bärsärkargång och varje indian som sågs sköts ihjäl. Såväl barn som kvinnor. Dödstalen kunde räknas uppemot 153 indianer och 25 militärer. I efterhand upptäckte man att de döda militärerna mestadels dödats av egna skott, då hela situationen var så pass kaotiskt. När situationen lugnat ner sig kröp fyra indianmän och 47 barn och kvinnor fram, alla helt oskadda. Efter allt detta blev Pine Ridge destinationen för de överlevande där de placerades i ett missionshus. Senare blev dödssiffran skriven till 300.

Det man tror lade grund för massakern vid Wounded Knee var ett tidigare slag som utspelade sig vid Little Bighorn år 1876. Löjtnant Custer anföll då ett tusental indianer med sitt sjunde kavalleri den 25:e juni. Ett stort nederlag blev resultatet i det kriget för löjtnant Custer som hade underskattad stammen Minneconjou-Lakota, vilket var namnet på motståndarnas stam. Förödmjukelsen för Custer blev för mycket och han förberedde en hämnd mot stammen som ledde till att man utnyttjade situationen vid Wounded Knee året 1890. Det är åtminstone vad som har sagts.

Big Foots närvaro vid slaget Wounded Knee berodde på att han tidigare haft kontakt med armén, men lyckats undanfly dem och då hamnat i Bad Lands. Tidigare hade såkallade ”andedansare” funnit en fristad i Bad Lands och på så sätt gjort platsen känd i indiankretsar. Fast denna gång var svält och kyla det enda som indianerna mötte. Därför tog Big Foot beslutet att förflytta sin stam till Pine Ridge och låta Red Cloud närvaro med sitt beskydd. Red Cloud som var en Lakotahövdning (Sioux) som under 1800-talet varit framgångsrik i många krig. Oturligt nog stötte man återigen på det sjunde kavalleriet, vars syfte var att fånga in Big Foot och hans följeslagare. Trötthet och hunger var två faktorer som höll på att slå ut indianerna, och samtidigt hade deras hövding blivit sjuk i lunginflammation, vilket i sin tur ledde till kapitulation. Major Samuel Whitside tillät indianerna att behålla sina vapen, allt för att undvika ett uppror av indianerna.

Detta var det sista kriget mellan indianer och människor, och efter allt detta lämnade många indianer över sig själva för att undvika ytterligare konflikter. Civilbefolkningen kände sympati för indianerna och blev upprörda över militärens oetiska beteende.