Medicinman i allmänt språkbruk är benämning på en man som kan ta kontakt med andar , främst bland Nordamerikanska indianer. Bland de flesta indianfolk skilde man mellan två typer. Den ena hade övernaturliga krafter, antigen medfödda eller förärvda genom en dröm, och botade folk med hjälp av sång, bön eller exorcism.
I somliga fall försatte sig medicinmannen i trans. Hans medicin bestod i stort sätt av ett knyte med magiska föremål. Den andra typen ofta en kvinna anlitade istället sina kunskaper om örtmedicin. Medicinmän av den första typen blev kända för en vidare amerikans publik under senare delen av 1800- talet, när somliga av dem var tvungna att försörja sig genom och visa upp sina konster.
Internationellt brukar man säga häxdoktor istället för medicinman.


Bland de Nordamerikanska indianerna användes medicin som bärare för antigen tur eller otur.
Ifall medicinen var dålig så ställde det till med massvis av problem för folket.
När en ung indianpojke nådde sin gräns i livet och då menar man mansåldern, alltså kunde räknas in som fullvuxen man så fick han välja sin personliga goda medicin.
Detta skulle då innebära att han skulle plocka ihop flera av mindre föremål som han förknippade med bra saker , eller goda krafter, och detta skulle han då samla i en liten läderpung som han sedan bar med sig genom livet. Detta skulle ge honom tur och skydda mot onda makter.

Indianerna hade för sig att man kan utläsa den närmaste framtiden med hjälp av magi. Hur detta skulle gå till kan man fråga sig. Men de gjorde på så sätt att man använde sig av olika sorters sand, pärlor och annat som rördes omkring med en pinne. Från de mönster och färger som uppstod kunde sedan den närmaste framtiden att utläsas.

Självklart sköttes alla sådana sysslor åt stammen av medicinmannen. I stort sätt fungerade medicinmannen som en andlig rådgivare men också som en läkare. När vi hör ordet medicinman så tänker man sig en man med massa form av piller och läkemedel. Men så var det inte, han använde sig inte utav sådan form av läkemedel. Varje sjukdom troddes härröra från de yttre krafter, oftast onda makter.
Medicinmannen sjöng magiska ramsor, ackompanjerade av skallror, trummor och andra instrument, och utförde ofta en dans till det. Allt detta gjorde han föra att betvinga det onda som drabbat patienten och driva ut det
 


Detta är då en mycket kunnig medicinman som också kan spå den närmaste framtiden med hjälp av de stenar som han bär med sig i sitt jättelika tjurhorn.
Idag är han runt 75 år gammal men i mycket bra skick., inga sjukdomar eller något liknande, hans hälsa är som hos en ung kille vi 25 års åldern som inte röker dricker eller något liknande.


Sammanfattning :

Indianerna hade alltså ingen gud som övervakade dom, utan dom har andra som alltid finns där bland folket. Indianernas andliga ledare kallades då för shaman eller medicinman.
Han eller hon var en av de viktigaste personerna i stammen. Det var itne så ofta som en kvinna var medicinman men det kunde hända, inget som var direkt ovanligt. Medecinmannen fungerade i stort sätt som en andlig rådgivare men också som en läkare åt stammen.
Han använde inga läkemedel, piller osv utan han försökte hjälpa med hjälp av dans, trummor, ackopanjerade av skallror och massa andra instrument, samt sjöng han magiska ramsor. Indianerna respekterade naturen och tog inget av den utan att ge någonting tillbaka.

Indianer var ett folk som levde för länge sedan. Det man mest talar om och undrar om är hur indianernas liv såg ut. Hur de levde. Indianerna är kända som jägare. De hade sina vapen som de konstruerade själva . Oftast var det en trä pinne som de skalade och formade och sedan fäste en sten i toppen, en vass sten.

 

Detta folk som fick namnet Indianer , levde i så kollade tepeer. Det är små hus de byggde själva av olika slags material. Husen var byggda så väl så att indianerna bosatte sig ofta i olika områden. Så varje gång de skulle vidare tog de med sig sina tepeer(hus). Så de kunde bosätta sig i andra områden. När man byggde tepeerna var de oftast kvinnorna som fick bygga dem. De reste 3 störar som var cirka 7 meter långa, mot varandra som man sedan band samman i toppen. På denna stomme lutade man 15-23 smalare störar som man sedan draperade ett hölje av 15-18 sammansydda buffelhudar. Buffelhudarna fick de tag i genom jakt. Det var ofta så att man försökte utnyttja födan till andra saker också. Buffelhuden var viktig att ha när man bygdde tepeerna. Så innan de "stekte" buffeln drog dom av pälsen och använde den till sitt boende.

 

 

Indianernas boende såg olika ut från stam till stam. Navajo stammen, de byggde små hyddor. Dessa hyddor konstruerades av jord men kunde också konstrueras av hud och ben.  Det fanns stammar som byggde riktiga hus som familjer samsades om men lika så dem kunde inte flyttas vidare när dom skulle flytta. Därför föredrog många stammar tepeerna.

Livet som indian var inte alls enkelt. Det var tufft. Det var inte lätt att försörja större familjer. Ibland var det jätte svårt att fixa föda. Vintrarna var tuffa för indianerna. Kylan var tuff att komma undan. Under vintrarna fick man bosätta sig ordentligt på ett ställe och hålla sig varm under den perioden. Man förberedde sig väl. Tjock päls som kläder och hämta ved under långa perioder.

Hur fick dom föda under svåra perioder. Indianerna utvecklade fisket. För varje år som gick vart fisket större. Indianerna jagade oftast laxen. I perioder då laxen förflyttade sig bosatte dom sig nära vattnet. Man fångade in laxarna i nät som spändes över floderna, i korgar och ibland med bara händerna. Fisken torkades ofta, och blandades med rötter och bär för att förhöja smaken, och för att den skulle bevaras längre. Indianerna fixade bra fiskeredskap. De byggde krokar av träd, snäckor, ben eller koppar. Ett ovanlig men smart fångstsätt innebar en så kallad "snappkrok". Detta var en klyka som hölls isär pressad med en trästicka. På stickan sattes ett stycke mat, och då fisken högg bytet åkte klykan ihop och höll fast fisken i käken.

Sammanfattning: Indianerna hade alltså en tuff levnadsstil. De fick samarbeta så mycket som möjligt för att klara sig. Kvinnorna hade mer jobb än de borde. De fick alltså göra männens arbete och samtidigt ta hand om sina barn. Det var väldigt jobbigt. Födan var viktig och försörjningen var svår. Männen fick jaga.

 

 

 

För över 10000 år sedan då indianerna hade börjat komma till Nordamerika var förhållande tuffa.  Antingen fick man jaga för att få föda eller hitta de växter man kunde äta av. Speciellt jagandet kunde antagligen vara svårt för en ensam person. Detta var nog en av anledningarna till att indianerna levde i stammar. Så att man kunde hjälpas åt att göra livet enklare på alla plan.

Att definiera en stam är inte helt lätt. Men här på NE görs ett försök:

”stam, en på släktskapsmässiga, kulturella eller språkliga grunder urskiljbar folkgrupp i vissa samhällen, ofta med eget territorium.”

Apacherna

Apacherna var en indianstam som till en början hade sin boplats i sydvästra Arizona och sydvästra Mexico. Man tror att ordet ”apache” betyder fiende på indianstammen Zunis språk, men detta är inte helt bekräftat. De var en av de indianstammarna som var väldigt krigiska. De låg i princip i konstant krig mot de vita och comancherna, som var en annan indianstam i Nordamerika.

Geronimo

Geronimo, som egentligen hette Goyathlay (Han som gäspar) var en medicinman och krigsledare hos Apacherna. Han var väldigt fientlig mot de vita och man kan minst sagt säga att han hatade dem livet ut. Ironiskt nog blev han till slut tillfångatagen av dem och dog senare som krigsfånge i Ford Pickens, som den sista krigsledaren för Apacherna. Han fick sitt namn efter att han ledde en hämndattack mot staden Arizpe i Mexiko 1859.

Här ovan ser vi Geronimo (Goyathlay).

Chereokee

Cherokee var en av största stammarna i sydöstra USA (nära Tennessee i dagens USA). ”Chereokee” heter Tsá lagi på deras språk. Dess huvudstad hette Echota som senare flyttades till New Echota. Chereokee stammen styrde sydöstra delen och expanderade på löpande band efter att besegra olika andra indianstammar. Detta pågick under större delen av 1700-talet tills vändningen kom år då de förlorade ett krig mot cree-indianerna. Efter det började de att minska och runt år 1777 flytta delar av sin stam. De som flyttade kom att kallas de västra Chereokeerna och hade mindre lycka. De tvångsflyttades senare till ”Indian territory. De östra Chereokeerna hade dock större lycka då de utvecklade ett relativt ”normalt” samhälle och försörjde sig som bönder.

Cherokesernas flagga

 

Comancherna

Comancherna var en stor grupp prärieindianer som härstammar från shoshonerna. En del av shoshonerna lämnade prärien men de som blev kvar kom att kallas comancherna, eller Numunuu som de kallade sig själva. Men egentligen betecknade de aldrig sig själva som en stam, utan det var myndigheterna som gav dem namnet ”Comancherna”.

Hästar var väldigt värdefulla för Comancherna och använde dem till det mesta från slutet av 1600-talet. Detta gäller även för andra stammar och man målade ibland målningar för att hedra hästar som dött i strid, lite som kossor är för hinduer.

 

Här på bilden visas var comancherna befann sig. Området kallades Comancheria och det var här bodde som mest under 1800-talet. Deras befolkningsmängd var då mellan 20-30000 och efter det nordamerikanska indiankrigets slut var de nere på cirka 1600 personer.

Sioux

Sioux är ett samlingsnamn för en stor grupp indianer som är språkligt besläktade. Det var runt 30000 indianer som gick under ”Sioux” vilket gör dem till en av Nordamerikas största stammar. Det finns tre ”understammar” under det stora namnet Sioux. Dessa är Lakota, Nakota och Dakota. Under dessa tre finns ett stort antal stammar.

Precis som med de flesta indianstammar så förändrades mycket nära européerna anlände. De stammar som etablerat en handel med européerna fick självklart tillgång till moderna vapen tidigast. Siouxerna var inte en av dem så de tvingades sakta men säkert tillbaka västerut. Detta gjorde att stammar som inte var så mäktiga innan, numera var väldigt starka. Siouxerna var fruktade krigare men hade inte mycket att sätta emot utan dessa vapen. Senare fick dock även Siouxerna tag i vapen och blev sen dominanta i västra delen av prärien.

Större delen av 1700-talet ägnade Siouxerna åt krigsföring på olika håll men främst vid Missouri-floden. Detta ledde dock inte till något speciellt förutom att en stor smittkoppsepidemi bröt ut i slutet av 1700-talet vilket försvagade Missouri-stammarna.
De siouxer om levde till väster om floden fortsatte expandera sin mark i jakt på fler bufflar som var deras huvudföda. Siouxerna i öster försökte göra samma sak men bristen på bufflar var mycket större i öster och runt 1830 fanns det knappt några bufflar kvar öster om floden.
Bristen på bufflar och bison gjorde att man stal boskap från immigranter vilket resulterade i blodiga små strider.

År 1890 skedde en stor massaker i Wounded knee där ca 300 indianer blev slaktade. Ni kan läsa mer om det på denna sida.

 

Taoyateduta, även känd som little crow, var den första Dakota-hövdingen.

De första verktygen och vapena

1932 hittades i Clovis, flera vapenspetsar tillverkade för ungefär 12 000 år sedan. Det var knivblad, spjutspetsar och pilspetsar tillverkade av flintsten. Denna period var tidiga jägarfolk på snabb vandring kallas det därför för clovis-perioden. Ungefär samtidigt tar stenåldern sin början i Europa. Det var en viktig och svårlärd konst att göra vapen av sten. Man måste kunna plocka ut bra material till spjutspetsar och annat, och sedan ha ett lätt handlag när man formade flintan. Vissa vapen är så fina att man idag inte skulle kunna göra om dem, helt enkelt för att vi inte riktigt vet hur tillverkningen gick till.

 

Ett mycket effektivt vapen var den så kallade atlatlen. Det här var en urgröpt liten trästav med en hake i ena änden. Man lade sitt spjut i skåran och slungade atlatlen framåt. Den lilla haken grep tag i bakdelen på spjutet och kastade det framåt med långt större kraft än om man bara hållit det i handen. På så sätt kunde spjuten nå längre och träffa bytet med mycket stor kraft.

Pilbågen var ett annat effektivt vapen. Den fungerade bättre på smådjur som harar och fåglar än spjuten. Man fiskade också med pil och båge. Under denna period började människan få sällskap av hundar. Antagligen tämjde hundarna sig själva genom att hålla till i människans närhet och snoka efter matrester. Med tiden utvecklades förhållandet mellan de två jägarna till ett värdefullt samarbete.

Vapen

Indianernas huvudsakliga vapen vid jakt och strid var pilbågen. Bågarna tillverkades av olika sorters sega träslag och hölls ihop med läderremmar.

Kniven var också ett viktigt föremål för Indianerna som användes i jakt, strid,Matlagning och som verktyg. Till en början gjorde man knivarna med sten, framförallt med flintsten men eftersom man hela tiden kom på nytt material att göra kniv så ett antal olika knivar under åren. En populär kniv var bowiekniven som var otrolig stor och tung som var väldigt bra om man möte en björn eller puma.

Indianerna använde sköldar till att framför allt skydda sig från pilar. Skölden var också ett heligt föremål som användes i flera riter, särskilt magiska danser. Sköldarna utsmyckades med olika motiv och symboler som hade stor betydelse för ägaren. Man dekorerade också omsorgsfullt med päls, fjädrar och pärlor. Också fiendeskalper hamnade på sköldarna ibland.

Tomahawken är antagligen indianernas mest kända vapen. Den beskrivs ofta som en liten yxa med metallblad som användes både till hugg och att kasta med. I själva verket var sådana tomahawker tillverkade i Europa och kom till indianerna genom byteshandel. Ofta var de också kombinerade med en pipa.

Hus

De flesta indianer var jägare och kunde därför inte vara bofasta. De konstruerade därför hus som lätt kunde resas upp och fällas ihop, och dessutom plockas med. Det vanligaste "huset" av detta slag var prärieindianernas tepee. Namnet kommer av ordet "tipi", som betyder "platsen där man bor" och enligt oss idag kallas dem för indiantält. Tälten kunde se väldigt olika ut och byggda med olika material men det mest kända tältet är prärie-tepee som är gjord av buffelhud och långa störar. Några indianstammar byggde även riktiga hus där flera familjer samsades om utrymmet.

Kläder

Indianerna hämtade allt material till sitt hantverk rätt från naturen. Jägarna brukade välja sina villebråd inte bara för maten, utan också för vilka kläder man kunde göra av dem.Indianerna använde skinn från bisonoxen, björnen, hjorten och ariboun till sina plagg. Rockar och vissa filtar tillverkades av pälsen från mindre djur. Kläderna dekorerades med fjädrar från många olika fåglar, piggsvinstaggar, klor, tänder, pärlor och snäckskal.

Som skor använde indianerna så kallade mockasiner som var gjorda av skinn. Vissa indianer gick även barfota.

Alla indiankläder har skarpa vackra färger. Färger spelade en viktig roll genom hela livet och i flera sammanhang. Vissa stammar hade särskilda färger för män och särskilda för kvinnor. Vid krig målade man både sig själva och sina hästar. För att få fram färgerna så pressade man växter för att sedan använda färgerna på kläderna.

 

Källa: www.ungfakta.se/indian

För 12000 – 40000 år sedan vandrade indianerna in i Nordamerika. Troligtvis har de kommit ifrån Asien och är i samma släkte som mongolerna. Indianerna vandrade ifrån Asien till Nordamerika för att leta efter nya jaktmarker. Först hittade man jaktmöjligheter i norr, där man jagade säl och fisk. Senare drog de sig söder ut och sedan väster och öst. Det var mycket rika jaktmarker som indianerna bosatte sig i. På den tiden i Nordamerika var det stor variation på djurarter. Allt ifrån mammutar till jätte bävrar. Indianerna ökade i människoantal, samtidigt som man utrotade de ena djuret efter det andra. Man kunde ta sig till Nordamerika vi sundet i mellan Sibirien och Alaska. För på den tiden var sundet (Berings sund) igen fruset. Troligen så delade man på sig och vissa gick mot Berings sund och andra gick åt andra hållet och hamnade i Norra Sverige och blev våran ursprungsbefolkning, samerna.

Indianerna kommunicerade på olika sätt. Självklart deras språk ifrån stammen, men när man träffade andra stammar använde man sig av teckenspråk. Man använde sig också av olika sorters signaler för att kommunicera med varandra på långt håll igenom röksignaler.

Det finns många olika fördomar om indianerna. Som i olika filmer där de framställs som vilddjur. Men saken är att inte ens namnet indian stämmer. Namnet är en fördom. Det var när Christoffer Columbus kom till Amerika som han trodde han kommit till Indian han namngav urbefolkningen till indianer.
Efter Columbus upptäckt började det vita européerna sakta gör sig bosatt på Amerika. Syd och Mellanamerika drabbades först, och de var inga problem för européerna att ta över Sydamerika. Indianerna hade knappt några resurser i syd, och de var inte lika giriga som européerna med sin guldfeber. Indianerna försökte göra motstånd med sina spjut. Innan de vita kom hade Sydamerikas urinvånare nått upp till 50 miljoner, men inom loppet av 200 år hade befolkningen minskatt med nästan 90 procent på grund av slaveri. Sjukdomar och tvångsarbete.
Att erövra Nordamerika tog dock lite längre tid. Under 1500 – 1800 talet hade européerna gjort många tappra försök för att kolonisera Nordamerika. De tyckte att de var värdiga att ta det berikade landet till deras eftersom de var så rika, så de tog bara för sig. De började i öst och fick mer och mer land o slutade senare i väst. De vita använde sig av våld, list och lögn för att kunna köra bort indianerna. Indianerna gjorde förstås motstånd på samma sätt som de jagade. De stred i små grupper, smygandes med list och överraskning. Som krigsbyte tog indianerna fiendens skalp, deras överste del av huvudet. Och vissa stammar torterade även fienden.

Det som gjorde det möjligt för européerna att ta över Amerika, var bortsett från striderna alla sjukdomar som européerna hade med sig. Indianerna hade så dåligt immunförsvar så de hade ingen motståndskraft på det sättet. Indianerna dog i bla tyfus, smittkoppor, schalkansfeber, mässlingen och kolera. När så många indianer dog blev det genast lättare för de vita att erövra deras land. Indianerna drevs som sagt sakta bort ifrån deras byar av de vita, och många indianer tvingades flytta till samma område de hamnade då i en ny miljö med nya levnadsvanor vilket de inte var vana vid.

Indianernas religion är en naturreligion. De är ett med naturen. Man dyrkar natur, växter, djur och himlakroppar (solen). De tror inte på någon gud, utan på flera olika andar som finns runtomkring de. Allt dött och levande har en ande runt om sig som hedras och respekteras av indianerna. Minsta lilla sak har en ande. De ber till andar när de ska ut och jag t.ex. sedan offrar de en del av bytet för att visa sin respekt. Vad man än skulle göra så bad man andarna om råd. I fall man strunta i det riskerade man att göra hela stammen ”illa”. Man respekterade de äldre mest, eftersom de var de som behärskade religionen mest. De var igenom de äldre som berättelser om andar och jorden gick vidare i generationen.

Naturreligion.

Big Foot

Big Foot befann sig den 29 december 1890 tillsammans med 350 andra indianer från Sioux i soldatlägret vid Wounded Knee för det sjunde kavaleriet. Indianerna blev servade med bland annat mat och sovplats av militären. Indianen Big Foot hade lunginflammation och behandlades därefter i ett eget tält. Två kavalleritrupper fanns utplacerade runt lägret för att vakta indianerna och se till så dem inte skulle rymma. Men fler soldater skulle komma, och under natten kom förstärkning i form av trupper ledda av John Forsyth. Denne Forsyth övertog kommandot över hela armén och fick i uppgift uppifrån att föra indianerna som krigsfångar till Omaha. Den kommande morgonen samlades alla lägrets indianer in för att avväpnas. Alla Siouxvapen kastades ihop i en hög, men även alla tält genomsöktes för ytterligare vapen. Knivar och yxor fann man i tälten, och man slängde även alla tältpinnar i högen av vapen. Sedan ville militären visitera indianerna och två gevär hittades, varav det ena tillhörde Black Coyote som vägrade lämna in geväret då det uppstod missförstånd i språkkommunikationen.  Hela situationen ledde till en dragkamp om geväret, och ett skott avlossades av misstag. Tumult utbröt och massakern var ett faktum. Militären gick bärsärkargång och varje indian som sågs sköts ihjäl. Såväl barn som kvinnor. Dödstalen kunde räknas uppemot 153 indianer och 25 militärer. I efterhand upptäckte man att de döda militärerna mestadels dödats av egna skott, då hela situationen var så pass kaotiskt. När situationen lugnat ner sig kröp fyra indianmän och 47 barn och kvinnor fram, alla helt oskadda. Efter allt detta blev Pine Ridge destinationen för de överlevande där de placerades i ett missionshus. Senare blev dödssiffran skriven till 300.

Det man tror lade grund för massakern vid Wounded Knee var ett tidigare slag som utspelade sig vid Little Bighorn år 1876. Löjtnant Custer anföll då ett tusental indianer med sitt sjunde kavalleri den 25:e juni. Ett stort nederlag blev resultatet i det kriget för löjtnant Custer som hade underskattad stammen Minneconjou-Lakota, vilket var namnet på motståndarnas stam. Förödmjukelsen för Custer blev för mycket och han förberedde en hämnd mot stammen som ledde till att man utnyttjade situationen vid Wounded Knee året 1890. Det är åtminstone vad som har sagts.

Big Foots närvaro vid slaget Wounded Knee berodde på att han tidigare haft kontakt med armén, men lyckats undanfly dem och då hamnat i Bad Lands. Tidigare hade såkallade ”andedansare” funnit en fristad i Bad Lands och på så sätt gjort platsen känd i indiankretsar. Fast denna gång var svält och kyla det enda som indianerna mötte. Därför tog Big Foot beslutet att förflytta sin stam till Pine Ridge och låta Red Cloud närvaro med sitt beskydd. Red Cloud som var en Lakotahövdning (Sioux) som under 1800-talet varit framgångsrik i många krig. Oturligt nog stötte man återigen på det sjunde kavalleriet, vars syfte var att fånga in Big Foot och hans följeslagare. Trötthet och hunger var två faktorer som höll på att slå ut indianerna, och samtidigt hade deras hövding blivit sjuk i lunginflammation, vilket i sin tur ledde till kapitulation. Major Samuel Whitside tillät indianerna att behålla sina vapen, allt för att undvika ett uppror av indianerna.

Detta var det sista kriget mellan indianer och människor, och efter allt detta lämnade många indianer över sig själva för att undvika ytterligare konflikter. Civilbefolkningen kände sympati för indianerna och blev upprörda över militärens oetiska beteende.

från stammen Natyinehitha